Nu har suttit här, letat bland favoritförfattare, eldssjälar, glädjespridare, ja de flesta jag brukar se som inspiration och så kallade förebilder. Men när tankarna började vandra så långt som till fältassistenter och lärare rent i största allmänhet som gör ett så fantastiskt arbete insåg jag det till slut. Att jag kan inte skriva om EN person jag beundrar. Det måste bli TVÅ. Två som står mig väldigt, väldigt nära och som på så många sätt gjort allt de kunnat och trott på för att forma mig till det bättre.

Di gamle. Mormor och farmor. Karin och Birgitta.

"Jag minns när jag var liten och mamma hade bett mig och Saga att springa över till grannen för att få lite av det socker hon lyckats köpa. Vi klädde på oss det varmaste vi hade, för snön yrde utanför och vinden blåste kallt. Under tiden var mamma uppe i kammaren och hämtade ett av hennes finaste vita lakan. Som vi skulle hålla över oss så att flygplanen inte såg två springande människor."

En av de berättelser mormor berättade för oss barnabarn som små och som fastnat mest i minnet. Om hur hon och hennes lillasyster levde under andra världskriget i Finland. Då, när man hörde den som liten var det en spännande historia, men nu som vuxen är det inte lika glamoriserat. Nu anar jag de spår det satt och hur hon mer än någonsin fick lära sig att hushålla med det som fanns på gården. Att det inte var läge att klaga över ett hål i jackan, eller för den delen, att jackan lappades istället för att det blev en ny.

För att några år senare bege sig till Sverige. Med drömmen om en stad, om bättre jobb och fler möjligheter. Tror jag, för vad som egentligen ligger bakom, det vet jag inte, det kan jag bara fråga om. Här träffade hon efter några år vad som skulle bli min morfar och fick tre barn.

En kvinna utan dess like är min mormor, när jag tänker på det. Men allt som oftast är det man ser den kakälskande äldre damen som sitter i soffan med sina stickor eller ett korsord. Som nyfiket ska veta allt som händer i våra liv och vars största intresse alltid varit städning. För mormor är en pedant ända ut i fingerstpetsarna. Allt ska vara skinande rent och mer därtill.

När jag var liten och vi åkte på semester under somrarna brukade mormor alltid vara katt- och husvakt. Och alltid skulle det städas innan, så att mormor fick det fint. Och det var något jag mer än gärna gjorde, trots att städning aldrig varit ett av mina större intressen. Men nu skulle mormor få se hur duktig jag var. Och alltid berömde hon mig (fast det var nog aldrig så fint egentligen). Men det hör egentligen inte till saken. För när vi kom hem, hade mormor alltid gjort så mycket mer än passat huset. Alla fönster var alltid putsade, golven skurade, all tvätt tvättad och struken. Och alltid fanns det mat som väntade när vi kom hem.

Nästan alla vi barnbarn har i olika omgångar städat hos mormor. Från början inte för att hon behövde det, utan för att hon ville få en ursäkt för att mata, prata och betala oss. För att hon ville. Och aldrig har det varit så enkelt eller tacksamt att städa hos någon. Alla mattor alltid ihoprullade, skulle fönstrena putsas var alla blommor bortplockade. Mormor hade redan fixat.


Hon vet aldrig när det är läge att vara tyst eller inte. Säger alltid precis allt hon tänker på utan en tanke på vilka som hör eller vad hon egentligen säger. Hon har alltid varit lite strängare än mamma gällande ordning och reda. Men alltid att hon bryr sig, och det är aldrig någonsin någon tvekan om att jag faktiskt är bäst. Om du frågar min mormor då såklart.



Frågar du farmor så är jag också bäst. Fast jag skulle aldrig färgat håret brunt. Nu när jag är blondin igen är det nästan förlåtet, men inte helt.

Ändå sedan jag var liten har jag hatat, ja hatat, det faktum att vi bor så långt ifrån varandra. Lite coolt var det ju självklart med en farmor i Stockholm som man kunde åka och hälsa på om somrarna och så. Men för det mesta var det väldigt dåligt. Och nu är det ännu sämre. Ju äldre hon blir ju mer vill jag faktiskt kunna se henne. Tur då att min pojkvän håller till där uppe allt som oftast.

Farmor har alltid varit fylld av berättelser och äventyr, om den trolleriresan som gjordes med farfar där, och den resan där. Om berättelser från jobbet med alla människor hon mött där. Om vad som hände senast på Brigdeklubben osv. Och när hon forfarande orkade resa kom det alltid presenter från alla spännande platser. En aning om vad som hänt.

Jag och pappa har båda fått farmors färger, klarblåa ögon, blont hår och ljus hy. Envisheten och viljan, den kommer också från henne. Likaså glädjen i att spela kort. Alla de kvällar vi ägnat på verandan ute i Spersboda, när solen sakta sjunker. Och både farmor och jag övertalar mamma att det är sommarlov så jag får visst vara uppe fast klockan är alldeles för mycket.


När man tittar igenom gamla fotoalbum ser man genast vissa likheter mellan mormor och farmor. Båda var fantastiskt vackra kvinnor i yngre åldrar, vackra nu med. Men på ett annat sätt. En skönhet som får mig att bli stum. Dessa två fanstastiska kvinnor. Som klarat igenom varsitt liv, med helt andra svårigheter än de jag växer upp med. Två kvinnor som helt är sig själva, och format sina egna liv. Efter eget önskemål. Men framför allt, två kvinnor som visar mer kärlek än vad som borde vara möjligt. Två kvinnor som alltid visar vad de tycker, och då tycker de om mig.

Älskar er!