Idag var en av de dagarna, dagarna man tar på sig joggingskorna, träningsjackan och kopplar på hunden. Inte för att man så gärna vill ut, utan för att han behöver en promenad. Inte så att jag INTE ville gå ut, men jag hade inte heller någon längtan. Jag gick ut, men utan inlevelse eller större tanke runt omkring. Och så fort grinden var stängd och vi gick ut på asfalten kom tankarna och började snurra. Utan att jag varit medveten om att de legat där på lur och väntat. Men snabbt kom de i ett gäng och attackerade. Och jag gick där, helt innesluten i mitt eget och med en hund bredvid mig, bara halvt medvten om honom. Förbi en barnfamilj gick vi och var så plötsligt i skogen. Då lyckades jag komma ihåg att Scotty fortfarande var kopplad och knäppte snabbt loss honom. Lika snabbt satte han iväg. För att hämta en pinne och visa matte att det minnsan var vi som var ute och gick. Fram och tillbaka, tugga, hoppa, leka, vifta på svansen. Min gamle vän var plötsligt en unghund igen, som skulle göra allt för att locka fram sin matte ur hennes sinnestämning och få henne medveten om att hon faktiskt var på promenad med en pudel.

Och om det gick. Resten av promenad sprang, hoppade, ropade, lekte vi fram. Upp på sten, under stock, snurra runt, sicksack och annat roligt vi fick för oss. Och när vi åter var ute på vägen bland bilar och folk gick han tätt tätt intill mig. Som för att säga, glöm inte bort mig nu matte. Jag är ju här precis bredvid dig.

Lika snabbt som tankarna kom från ingenstans var de så borta igen. Allt tack vare en liten klok hund som bara ville pigga upp sin skogskamrat och kära människovän. Det är otroligt hur mycket djur kan göra. En katt kan vara den bästa tröstaren för en ledsen tonåring som precis insett att killen hon gillar inte ens vet vad hon heter. Inga kan som hästar förstå hur dumma och elaka föräldrar kan vara och hur allt som behövs är en mjuk mule eller att snabbt gallopera fram på ängen. Och ingen kan väl visa bättre än en hund hur saknad man varit när man kommer in efter att ha hämtat posten. Hur otroligt länge man var borta och att just jag är den värdefulaste personen i hela världen. Endast katter äger den fulländade formen av skådespeleri. För inga kan väl bli så förnärmade som de, och så skickligt sätta sig och börja tvätta pälsen precis i samma ögonblick som man kommer in i köket och inser att laxen inte längre är på köksbordet utan på golvet eller att smörpaket slickas det glatt ur. Ingen äger heller deras minspel och kanske är det för att de inte talar. Kanske är det djurens förmåga att bara finnas där, spexa eller stryka sig emot en, spinna stilla eller gnägga glatt när man kommer med ett äpple. Kanske är det ögon, de stora tillitsfulla och helt genomgoda, som att de kunde hjälpa en genom allt. Eller deras värme och mjuka päls att stryka en hand längs.

Hur det än är så finns de få som våra vänner djuren. Få som äger samma förmåga att sammanföra människor från alla kulturer och i alla åldrar. Som kan förmågan att finnas där för spralliga barn, missförstådda tonåringar, stressade karriärskvinnor och ensamma pensionärer.

Kom väldigt långt bort från det jag från början tänkt skriva inser jag nu när jag läser igenom här, men jag låter det stå. För hur det än är, så är det faktiskt så. Att utan djur i min närvaro och närhet hade jag nog inte varit den jag är. Så låt detta bli ett kärleksbrev till alla djur i alla tider.