torka lite tarar med en mule. Att fa en klapp i utbyte mot att bara lyssna lite. Lagga sin mule pa min axel och blasa lugnande luft. Saga tyst att "Jag tycker om dig Emmie, far jag busa lite nu? Bara gnaga liiite pa ditt har? Snalla!" Och genast kanns varlden lite lattare, far lite mer proportioner pa min vardag efter bara nagra fa lugnande minuter med killarna. Tar sa nagra till och tarana slutar falla langs kinderna, ytterligare nagra och jag bestammer mig for att forsoka ta kort pa dem. PJ sager att han garna ar med pa bild, jattegarna och jattenara. Han har ju trots allt trostat mig nu en bra stund, da far man komma med lite krav kan han tycka.

Att det alltid ska vara djur att lugna ner mig. Sedan barnsbenen var djuren de forsta som fick hora mina hemligheter, katterna som jag satte i knat och snallt tyckte jag att de skulle sitta kvar medan jag beratta ALLT som fans att veta enligt mig. For att allt eftersom jag vaxte upp alltid finnas dar, nar tarar borjade falla kom en katt upp i knat, eller en mule som forsiktigt narmade sig. For att inte saga en tossig vovve som forsokte gora clowntrixs bara for att muntra upp. Och har ar jag, 24ar gammal och gar ut i stallet for att fa grata ut och prata av mig. Finns det verkligen ingen annan jag kan prata med? Jo, men ingen som lyssnar lika bra, ingen som vet hur att svara sa bra som ett djur.

 

 

 

 

En kamera, okej jag ror mig, fort. Och nu ar jag nara, far jag komma annu narmre?