Varmen kom tillbaka och det blev valdigt manga somntimmar runt lunch. Ar det 27grader nar du gar upp 02.45 vet du att det kommer att bli en het dag. Toppen var pa 44 och da pratar vi skuggtemperatur. Da vill inte ens lilla frusna jag vara ute och ha nagra solstralar. Da gommer vi oss alla i skuggan eller inomhus. Hastarna lagger sig platt pa marken, katterna hoppar upp pa frysen och hundarna kryper ner under altanen. Kroppen gar ner i tempo ett snapp for att sa ater vara redo for arbete nar temperaturen skjunkit till 37eller sa. Men havet blir aterigen lockande som aldrig forr. Och gnistrande vackert.

 

 

 

 

Sa jag har jobbat, gatt pa yoga och i torsdags, pa alla hjartans dag, borjade min krokikurs! Ojojoj sa svart och kul det var. Jag ar inte jattebra pa det dar med att mala snabbt och med bara streck, detaljer vill jag lagga till, detaljer,detaljer och annu mer detaljer. Nu kommer less is way more och rita av en modell pa 30sekunder. Fick panik, men pa ett valdigt bra satt. Fantastiskt vad jag tror denna kurs kommer lara mig och fy tusan vad roligt det ar. Kursledaren ar for ovrigt dansk, liksa tva andra som ar dar och malar. Harligt att hora skandinaver prata, och kunna svara i sitt modersmal, aven om det blev mest engelska.

 

 

Sparkad i huvudet av en hast, forsta gangen i mitt liv, sa nu kan jag ticka av det med. Alltid bra att gora nya saker har i livet.

 

Utbjuden pa middag i fredag och igar var det trevlig myskvall med irlandarna. Min engelska blir for ovrigt bara varre och varre. Som att den inte var bedrovlig innan har jag nu bade australiensare och irlandare som standigt och jamt forsoker lara mig hur saker uttalas och hur man bojer adjektiv och verb. Vilket innebar att de sager precis det motsatta, hela tiden. Sa forsok forsta mig nu och du ar lycklig om du lyckas. Ett ord med svensk brytning, sen kommer tva bra ord, en irlandsk mening som avslutas med en aussiefras. Men vad kan jag saga, jag bara alskar det.

 

 

Idag vill jag bara vara hemma. Eller hemma? Vaknade upp imorses, efter en trevlig kvall och overnattning hos nagra vanner, och hade san saknad.

 

Saknad efter en strandpromenad dar man skymtar alperna, dar alla pratar franska och bagerierna ar lika manga som kafeerna. Efter ett glas rose med Cecile uppe i hennes lagenhet (som inte varit hennes pa over tva ar nu.) Efter en promenad langs borgen i solnedgangen. Att kvart i 8 pa kvallen i panic bege sig till kopcentret Cap3000 for att springa runt dar tills de stanger klockan 21 i forhoppning att hitta nat infor kvallen, stressa hem, gora sig iordning och forfesta samtidigt, redo infor en kvall i Nice eller Cannes. Eller varfor inte Monaco och Monte Carlo? Springandes ner till taget, ofta mer sent an i tid, med klackarna i handerna och vinflaskan likasa. Eller sittandes glatt pa balkongen, innjuta kvallsluften och atmosfaren, prata, le och ma allmant bra.

 

 

 

 

 

 

Saknad efter en lillebror som bara gar runt och spelar gitarr, kluckar, knapper med fingrarna, trummar gar runt och gor ingenting forutom massa ljud runt omkring sig. Samtidigt som ajg springer runt och gor jag vet inte vad. Busar med en vovve, klappar, borsta, ger godis och berom. Stretchar lite framfor tvn, gosar med en louiekatt, sitter vid datorn, laser, skriver, tecknar, pratar, gar en promenad. En pappa som ar ute i tradgarden, fixar, donar, kommer in jordig och hungrig, lagom till kaffet eller lunchen. En mamma som nojd gar runt i huset, lika nojd och glad som Scotty over att hela familjen ar under samma tak. Stadar, pysslar, lagar mat och pratar.

 

 

 

 

Saknad efter en Krook att bara aka till sadar. Komma forbi och prata i timmar. Kolla pa Lost, ata popcorn och bara vara. Aka bil i timmar mitt i natten bara for att det ar trevligt, hitta en sjo och ta ett nattdopp. Ta en kaffe nanstans pa ett fik och pika varann om det mesta och ingenting. Nyfiket fraga om det senaste vi redan vet allt om, for kanske finns det nagot vi missat?

 

 

 

 

Saknad efter en Rania att prata flum med, att hanga med i storsta allmanthet, vardagligt och naturligt. Att inte ha det som en punkt pa "gora nar jag ar hemma" listan, utan bara kunna skicka ett sms och ses en timma senare. Att ta bussen ner till stan och vandra runt ett tag i affarer for att sedan ga hem till henne och bara hanga ett tag.

 

 

 

Saknad efter ett sasongliv dar dagarna flyter in i varandra, dar mandag likaval kan vara lordag och dar det alltid finns nagon att gora nagot med. Nagra ar pa kvallsakning, nagra andra gor sig redo for en utekvall/natt. For att inte glomma de som sitter hemma, med nybakat och en film som precis borjat rulla, eller ett bradspel nyss utplockat. De som gar en promenad for att komma ut i den harliga kvallskylan och sedan hamnar hos grannen for att prata bort sa ett par timmar.

 

 

 

Idag ar en av de dagarna, dagarna da jag undrar var jag hor hemma och hur man slar sig till ro. Finns det verkligen en plats jag kan stanna pa och finns det nagon jag kan fa en vardag med? Och jag vet inte. Hur ska man veta? Och trivs man dar man ar, finns det nagon mening med att aka tillbaka till sin barndomsstad bara for att man borde? Vad finns dar som inte finns dar jag ar nu for mig? Att kunna hitta min plats och se mina drommar, ga de stigar som kanske finns for mig. En av de dagar da jag saknar och ar vilse, men anda inte utan en stig att folja.

Ar inte alltid en bra ide. I alla fall inte nar man kor en bil. Da ska man helst halla sig pa vagen. Det gjorde inte jag haromdan. Korde forsiktigt och lugnt till jobbet sadar runt tresnaret pa morgonen, nar kanguruerna studsar runt som vildast. Helljus pa och ogonen pa och runtom vagen. Tjopp sager det och en av dem studsar fram, en babie roo. Bromsar in och ser ut att ga vagen. Da hoppar tre, fyra till upp pa vageno ch det ar ett faktum, det gar inte att bromsa hardare, jag kommer kora pa dem. Handerna pa ratten, och svanger i panik. In ut ur ur vagen kor sa bilen. In i buskage, ut i sand, upp pa vag och snurra runt. Tva varv senare och ut pa vagen igen. Hinner tanka att nu ar det lugnt, sa snurrar bilen runt igen.

 

 

 

 

Och jag ar fast i diket. Djupt ner i sanden och langt borta fran vagen. Graver med handerna, puttar pa bilen, forsokerforsoker, men ingenting hander. Ringer nagra samtal och sen ar hjalpen pavag. Men inte ens nu far vi upp bilen. Far skjuts hem och dags for jobb. Bilen baxas upp av fina vanner medan jag jobbar for fullt och nar jag sedan aker forbi dar bilen korde i diket ser jag markerna. Hur bilen verkligen rort sig. Ni vet hur man ar med om nagot, forstorar det for att sen se att, okej, skont, det var inte sa farligt. I detta fall var det tvartom. Verkade tydligen som att det var varre an jag trodde. Och gravmarkerna var de forsokt fa upp bilen. Djuptdjupt ner.

 

Men skyddsanglarna hade varit med mig igen. Mitt emellan tva traddungor, i den enda sanddyn som fanns, dar var bilen.

 

Sa nu far jag inte kora pa nattetid innan min nya bil kommit, den med kangurustaket. For det sager min chef och hennes man. Sa vantar pa min nya lilla bil och grater en skvatt over min gamla ute. Vi kom ju sa bra overrens.

 

 

 

Sista veckan i Hotham jobbade inte jag, inte en enda dag faktiskt, och sa var det fa som gjorde. Alltsa hittade vi pa annat spannande. Har kommer ett urval av bilder fran vara utflykter. Tre svenskar och en britt. Blonda tjejer = svenska tjejer, eller hur var det nu egentligen? I detta fall stammer det iaf, men inte sa ofta annars.

Skidlarare pa engelska var spannande och ack sa utmattande i borjan! Tur att jag ar bra pa att visa, och prata med min kropp lika mycket som med ord. Men det tog sig, det gjorde det verkligen. Och att jag jobbade. Dag ut och dag in, sol, regn, sno, vind. Aldrig haft sa manga privatlektioner forut, vilket var riktigt kul. Och att sa manga ar aterkommande, gor att man verkligen far kontakt med dem och skapar en relation pa en annan niva. Sa runt 8 varje morgon satte jag mig pa bussen, som de aldra flesta som bodde i Dinner Plain. Smaprat, hejande, sovande. Pigga och trotta, glada och arga. Ni vet, som vardagen ar. Och alltid sa mycket skolkansla nar man tittar att alla som ska komma den tiden ar med, och var ar han, varfor aker hon med denna buss, bor inte hon uppe pa fjallet?

 

 

Sa ute i uniform och med skidor pa hela dagen, grupp, privat, barn och vuxna. Buss hem runt 4 och allt som oftast jobbade jag eftermiddar pa Supermarketen nere i DP. Inte for att jag behovde extracash, utan for att jag ville ha lite extra att gora sadar pa eftermiddagstimmarna. Samt att valdigt manga av ens vanner faktiskt handlar dar sa perfekt for att fa lite skvaller sadar innan kvallen.

 

Onsdagar var dart kvallar. Och det ar nog bland det storsta som finns dar nere. Att hela fjallet turnerar. Organiserat och stort. A, B och C liga. Sjalv spelade jag inte, utan var forsta cheerleader till 3blue, 1yellow. Bestande av tja svenska flickor, en italienar och en asiat. Tjejerna var inte de basta, men tillrackligt bra ;)

 

Torsdagkvall var yogakvall. Och vad skont det ar for trotta muskler och ett trott huvud. Att bara rora sig som man bli instruerad och kanna hur kroppen svarar, ger med sig och slappnar av.

 

Utover dessa rutiner var det pubkvallar, utenatter, mys vid brasan, kortspel, och alltsom oftast pokerkvall en gang i veckan. Och ni vet hur vardagen ar, man traffar folk, man gar promenader. Man ar trott och man ar pigg. Man orkar med allt ena veckan for att nasta vara ett trott litet vrak.

 

Allt eftersom sasongen gick blev jag mer och mer kar i denna alskade skidort. Och Marcus mer och mer deprimerad. Och det tar pa en. Nagot sa fruktanstvart att vara tva dar den ena trivs och den andre misstrivs.

 

Men nog sagt om det. Lite valdigt kort om hur en vecka kunde se ut.