Säsongen lider mot sitt slut, sista arbetsdagen för mig var i lördags och på söndag stänger liftarna. Förra veckan var det fullt hus med först min familj och sedan Marcus på besök. Denna veckan har vi båda gått lite i ett slags offmode, hemmamys på kvällarna och ingen bråfska upp till fjället, långa fikapauser med chack och mycket prat. Och igår började nerpackningen. Nu sitter jag alltså här, i vår "walking closet" och tittar på alla packade och halvpackade väskor, påsar och klädhögar. Och känslan innfinner sig igen.

Känslan av vemod och nystart, en konstig blandning som inte slått fel hittills, jag vill spy. Jag kan tycka att jag borde vant mig vid det här laget, att packa ner alla mina tillhörigheter, alla mina prylar och ägodelar, krama hejdå till alla vänner jag inte visste fanns för ett halvår sedan och så åka iväg. Kanske glömma någon liten pryl som nästa boende refklekterar över en sekund eller två för att sedan ta som en självklarhet. Men det har jag inte gjort än. Jag känner mig redo att lämna Idre, det är dags att flyga vidare som flyttfåglarna, men likväl kommer vemodet och nedstämdheten. Det är tungt att lämna sitt liv bakom sig, hela ens tillvaro och plats, allt som är jag. Men det är också dags, fast ändå inte, fast ändå.
Vemod och framåtblickande.