Onsdags yoga
Sahar ser det alltsa ut dar jag haller till:
Och vi hittade ett museum
Till museumet horde aven en museedam, som nog inte haft en enda besokare pa flera veckors tid, sa vi var valkomna for att uttrycka det milt. Ett riktigt orginal som inte hade nagon riktig aning om nagra av museumets foremal, men antagligen arbetade dar for att gora sin goda garning i byn. Pratade pa om att hon kokat te, men att det fick vanta, att den storsta av traktorerna tar runt 3timmar att damma av. Vilket later langsamt aven for en stadhatare som jag. Men som tur var hade jag min Iphone, och kunde slinka undan med ursakt att jag tog bilder, Reagan tyckte hon inte riktigt om och istallet satte hon klorna i Steven, som snallt fick folja efter henne och lyssna pa allt hon hade att delge sig av. Kan for ovrigt tillagga att som irlandare och farmarpojke visste han bra mycket mer om alla maskinerier an henne. Och nar det kom till vagnarna och sadlarna, ja han ar ju en jokey..
Men med telefonen i hogsta hugg gomde jag mig smafnittrandes bakom allehanda ting.For mycket fanns som sagt som hade kunnat fa forgylla mig kommande lagenhet, eller mamma och pappas torp for den delen!
Aventyret fortsatte
Tror ni att det foregaende inlagget var allt spannade vi hittade igar, tank om! Efter att i forundran vandrat runt ett tag hoppade vi sa in i bilen igen och aventyret fortsatte. Och efter kanske 20minuter i ingentsans dok det upp en pub. Mitt ute i absoluta nothing. Sa dar var vi ju sjalvklart tvungna att stanna och ta en ol, for sakens skull liksom. Visade sig vara en bikerspub, mycket skagg, muskler, lader och Harley Davidssons.
Puben ser ni ovanfor, och nedanfor hur det sag ut nar man satt vid puben. Alltsa boktsavligen ingenting annat an landskap.
Och vad som mer fanns var en led. En led jag inte hade en aning om existerade. Fran Albany i soder till Perth i norr kan man vandra. En stracka pa 95mil som beraknas ta ca tio dagar. Med kartor att hitta pa de flesta turistinformationer, dar vindskydd, hostel, affarer och taverns ar utmarkerade. Vilket innebar att man inte behover bara pa sin mat.
Sa nu har jag en till sak pa mina lista att gora innan jag lamnar WA. Ska bara hitta promenadsallskap, killarna var inte riktigt lika lockade av vandringen som jag. Hjalpte inte alls att jag poangterade att det var flakt landskap eller att man inte behover lager pa lager av klader. Hjalpte inte alls faktiskt, konstigt.
Gnome ville
Igar efter jobbet blev det roadtrip i trakten. Ut i bushen och se vad som fanns att upptacka. En kiwi med ganska mycket lokalkannedom, en irlandare utan en aning om nagonting och sa en blond studsig svensk, det vill saga jag da. Och det forsta stoppet hade Reagan (nyzeelandaren) redan planerat at oss, Gnome Ville. Och jag fragade, fragade och fragade. Hela vagen dit, vad ar en gnome? Na men ni kan val inte mena gnome, som inte tomte, tradgardstomte? Vadda har de en egen stad? Mitt ute i bushen? Seriost killar, beratta vart vi ska. Gnome ville var svaret, varenda gang.
Sa kom vi dit, och jag tystnade. Och studsade ut ur bilen. Tiotusentals tradgardstomtar, stora sma, vanliga ovanliga. Hemmagjorda och massprducerade. SIgnerade och med flaggor. Planketer bredvid sig och hemliga sma medellanden.
Overallt i buskagen dok det upp en liten tomte, en har och en dar. Nagra helt gomda av lov och andra hogt uppe i traden. Uppe pa en stubbe, nere i ett hal. Och stigar, vagar for oss manniskor att ga pa sa att vi inte skulle raka trampa pa en lite gubbe som gomt sig nagonstans. Och manniskor var dar, inte bara vi tre tomtar (hehe) utan aven massa andra som var minst lika forundrade som jag.
Hur var detta ens mojligt? Hur kan det, mitt ute i ingenstans, finnas ett stalle som detta? Dar allt som finns forutom vagen ar en rondell, och narmsta fam ar tiom minuter bort, och deras narmsta granne ytterligare tiom minuter darifran. Har ar historien. Nar rondellen planerades blev det ramaskrik bland bonderna pa flera flera mils avstand. En Rondell! Kan ni tanka er nagot varre? Nu skulle det plotsligt bli mycket trafik, och att bygga en rondell sa nara deras marker, oacceptabelt. Sa de protesterade. Dar rondellen var tankt att byggas, och borjade byggas, dok det upp tomtar. Varje natt kom det nagra stycken och tillslut tog det byggarbetarna timmar att flytta tomtarna bara sa att de kunde fortsatta sitt arbete. Men istallet for att slanga tomtarna flyttade de ut dem i buskaget vid sidan om, och det blev en trend. For varje dag, i over tio ar nu, kommer nagon eller nagra med en ny tomte. Alla far plantera sin egen och slappa ut honom till sina likar. Och de ar verkligen overallt. Och blir fler och fler, over en allt storre yta.
Och betraktas nu som en sevardighet och en turistattraktion. Och det ar det sannerligen. Kan tycka att jag varit pa ganska manga olika tillstallningar hittills i mitt liv, sett manga olika saker, fran olika kulturer och traditioner. Olika epoker och vidgat mina yver. Jag var stum, stum och bara gick omkring, tittade, krop ner, tog kort, leta i buskar och bakom lov. I timmar var vi dar, fascinerade som sma barn.
Sjalv ska jag lamna mitt spar i form av en tomte med en svensk flagga, for det hittade jag ingen. Inte sagt att det inte finns, bara att jag inte sag honom.
Man tager vad man haver
Receptet jag kom fram till blev sahar;
2dl mjol
1dl mangoyoghurt
Nagra nypor salt
En redig mangd honung
Lite mer salt.
In i stekpannan med massa olivolja och vanda lite titt som tatt. Resultatet? Fantastiskt! Skeptisk? Sa var jag med, tills jag smakade och knappt kunde fa nog. Latt nagot av det fiffigaste jag nagonsin gjort nar sockersuget blev alldelles for galet hogt, och detta bara med hjalp av yoghurt och honung, genialiskt!
