15maj idag. Vilket innebär att 15april var för exakt en månad sen. Exakt en månad sen vi väcktes i natten av att mamma ringde och sa de där orden. Att du inte längre fanns. Där och då försvann jag, helt omedveten om vem eller var. Du var borta. Borta. Inte min farmor.

Jag vet inte vad jag gjorde eller inte gjorde, men Marcus han packade två bilar och satte mig i passargerarsätet. En suddig bilresa med tårar i hela ansiktet och tankar jag vet inte var. Det var nog ändå inte sant, inte än. Så kom vi fram till lägenheten och möttes av pappa, mamma och Jojjo. Men du var inte där. På sjukhuset träffade jag dig och det var så vackert och så hemskt. Det var allt det inte får vara men samtidigt allt livet är. Du låg där så stilla, och kall. Så stilla och vilande. Du var så fridfull och det var så hemskt. Så fasansfullt.

Om du visste hur många brev jag försökt påbörja till dig, bara för att få säga nånting till dig, skriva om så inte för att känna din närhet. Men det har inte gått. Jag har kommit till "Farmor!" och sen har det varit kört. Men jag älskar dig, älskar dig och saknar dig varenda dag.

Varje dag blir ändå lite lättare, jag börjar inse att du faktiskt inte är kvar här, hur gärna jag än vill. Och förtvivlan är inte längre riktigt lika stor. Varje morgon när jag vaknar är det första mina ögon letar efter bilden på dig. Och du är så vacker.

Jag vet att du har det bra och att du inte kunde fått det på ett bättre sätt i slutet. Men det gör inte att jag saknar dig mindre. Inte det minsta faktiskt.

På fredag är det begravning och jag vill verkligen inte gå. Fast samtidigt vill jag inget annat. Jag vill säga hejdå, men samtidigt ha dig kvar. Fast du är ju inte kvar.

Mina minnen av dig är det, och det som du gjort i mitt liv, alla de spår du satt. Om du bara visste hur mycket jag saknar dig.

Du är alltid i mitt hjärta farmor. Alltid

Säsongen lider mot sitt slut, sista arbetsdagen för mig var i lördags och på söndag stänger liftarna. Förra veckan var det fullt hus med först min familj och sedan Marcus på besök. Denna veckan har vi båda gått lite i ett slags offmode, hemmamys på kvällarna och ingen bråfska upp till fjället, långa fikapauser med chack och mycket prat. Och igår började nerpackningen. Nu sitter jag alltså här, i vår "walking closet" och tittar på alla packade och halvpackade väskor, påsar och klädhögar. Och känslan innfinner sig igen.

Känslan av vemod och nystart, en konstig blandning som inte slått fel hittills, jag vill spy. Jag kan tycka att jag borde vant mig vid det här laget, att packa ner alla mina tillhörigheter, alla mina prylar och ägodelar, krama hejdå till alla vänner jag inte visste fanns för ett halvår sedan och så åka iväg. Kanske glömma någon liten pryl som nästa boende refklekterar över en sekund eller två för att sedan ta som en självklarhet. Men det har jag inte gjort än. Jag känner mig redo att lämna Idre, det är dags att flyga vidare som flyttfåglarna, men likväl kommer vemodet och nedstämdheten. Det är tungt att lämna sitt liv bakom sig, hela ens tillvaro och plats, allt som är jag. Men det är också dags, fast ändå inte, fast ändå.
Vemod och framåtblickande.

Att vara i Borås innebar många att träffa och mycket att hinna, på väldigt kort tid. Men första kvällen var jag verkligen bara hemma. Mös med djuren, prata med mamma och satt sedan vid datorn. Och kollade igenom min blogg, medan jag gjorde detta tänkte jag väldigt mycket. Dels på hur rörig mig blogg egentligen är. Ingen vidare struktur i inläggen, varken vad jag skriver om eller hur jag skriver om saker. Helt temalös och helt plötsligt lägger jag in nån halvkryptisk kommentar om man inte pratar med mig varje dag. Och det kanske inte är så smart? Eller är det det? För frågan jag framför allt ställde mig är varför jag skriver och vad jag vill skriva om.

Utan tvekan skulle jag kunna ha en renodlad bakblogg, eller bokblogg eller skidblogg. För att inte nämna djurblogg eller reseblogg: En gång i tiden (då jag inte bara sprang runt i underställ och mössa) skulle jag också kunna ha en modeblogg. Men på nåt sätt är det inte riktigt jag. För jag håller mig inte till en sak, jag studsar från det ena till det andra, mitt i ett steg kan jag plötsligt vända om bara för att jag kom på nåt annat som lockar för stunden. Jag engagera mig i mycket, och gör mycket olika. Därför skulle jag inte kunna ha en renodlad blogg, för jag håller mig inte till en sak i livet, jag består av mycket. Tolka mig rätt, jag menar inte att alla som har renodlade bloggar ägnar sig åt endast det, men jag är för rastlös och nyfiken av mycket att JAG inte skulle klara av det.

Helt enkelt behöver jag få skriva av mig med lite av varje i min blogg, lite av varje från min vardag. Det är därför jag skriver-

Så, nu var det dags att fara hem igen. Efter en mysig kortvisit i kära gamla Borran. Så dricker upp mitt kaffe och återkommer här när jag inte är lika stresad och framme.

Tack för denna gång Borås!