Tredje dagen i Bangkok har precis börjat och jag sitter här i hotellets soffa, lyssnar till stadsljuden och tittar ut över höghus och djungel. För visst känns det som djungel när du mitt i en storstad har grönt som slingrar sig överallt, längs varje vägg och upp över alla lägre hustak.

Fuktigheten börjar kännas även här inne i hotellet, svensk som jag är väntar man gärna tills det Verkligen behövs med att sätta på ac:n, vilket man inte kan säga det samma om köpcentrumen, men där handlar det om att visa att tillgångarna och pengarna finns. Att man är tillräckligt fin för att kunna ha det kallt och svalt. Och avkopplande. Ett köpcentrum på över 7våningar och jag kände inte av stress, inte det minsta. Alla går i sin egen takt och stortsadsstressen känns väldigt främmande, bortsett från utbudet, designerna, utseendefixeringen och pengar det är.

För att så gå ut genom dörrarna, mötas av en vägg bestående av hetta och fukt. Bilar som kör förbi, mopeder som nästan nuddar dig, rödljus som blinkar, gatuförsäljare med kläder, frukt, dryck, mat av alla bestämda och obestämda sorter. Människor som pratar, skrattar, skriker, går, springer och trängs.

Gatan är ingenting som inuti höghusen, men ändå ligger de vägg i vägg. Och bara en dörr skiljer dem åt. Eller är det verkligen bara en dörr?

Fem bilder, på hur Bangkok bemött mig hittills.

Om de känns utan relation till varandra? Precis det jag pratar om, titta åt andra hållet och du får en helt annan upplevelse! Om det finns mer att vänta och fler historier att berätta? Vänta bara.