Ar inte alltid en bra ide. I alla fall inte nar man kor en bil. Da ska man helst halla sig pa vagen. Det gjorde inte jag haromdan. Korde forsiktigt och lugnt till jobbet sadar runt tresnaret pa morgonen, nar kanguruerna studsar runt som vildast. Helljus pa och ogonen pa och runtom vagen. Tjopp sager det och en av dem studsar fram, en babie roo. Bromsar in och ser ut att ga vagen. Da hoppar tre, fyra till upp pa vageno ch det ar ett faktum, det gar inte att bromsa hardare, jag kommer kora pa dem. Handerna pa ratten, och svanger i panik. In ut ur ur vagen kor sa bilen. In i buskage, ut i sand, upp pa vag och snurra runt. Tva varv senare och ut pa vagen igen. Hinner tanka att nu ar det lugnt, sa snurrar bilen runt igen.

 

 

 

 

Och jag ar fast i diket. Djupt ner i sanden och langt borta fran vagen. Graver med handerna, puttar pa bilen, forsokerforsoker, men ingenting hander. Ringer nagra samtal och sen ar hjalpen pavag. Men inte ens nu far vi upp bilen. Far skjuts hem och dags for jobb. Bilen baxas upp av fina vanner medan jag jobbar for fullt och nar jag sedan aker forbi dar bilen korde i diket ser jag markerna. Hur bilen verkligen rort sig. Ni vet hur man ar med om nagot, forstorar det for att sen se att, okej, skont, det var inte sa farligt. I detta fall var det tvartom. Verkade tydligen som att det var varre an jag trodde. Och gravmarkerna var de forsokt fa upp bilen. Djuptdjupt ner.

 

Men skyddsanglarna hade varit med mig igen. Mitt emellan tva traddungor, i den enda sanddyn som fanns, dar var bilen.

 

Sa nu far jag inte kora pa nattetid innan min nya bil kommit, den med kangurustaket. For det sager min chef och hennes man. Sa vantar pa min nya lilla bil och grater en skvatt over min gamla ute. Vi kom ju sa bra overrens.