I ett litet stalle jag redan glomt namnet pa, som hade kanske 15-20 hus lag ett pinjonars museum. Och varfor inte, bilen stannades och vi klev in. In i nagot som mycket val skulle kunna vara ett valsorterat loppis hemma, med fokus pa saker och ting fran sent 1800tal, till mitten av 1900talet. Och utformat precis som en loppis ocksa, farmredskap, traktorer, sadlar, smorkannor och sa vidare i ladan och smaplock inne i huset bredvid. Mycket fint jag kunnat tanka mig att kopa till mig lagenhet. Ja ni vet, man maste samla pa sig till kommande dagar aven om jag inte ens har nagra planer pa att stanna pa en plats for tillfallet. Men tyvarr var det ju inte till salu da det var ett museum och inte Gardhem. Rackarns!

 

 

 

 

 

 

 

 

Till museumet horde aven en museedam, som nog inte haft en enda besokare pa flera veckors tid, sa vi var valkomna for att uttrycka det milt. Ett riktigt orginal som inte hade nagon riktig aning om nagra av museumets foremal, men antagligen arbetade dar for att gora sin goda garning i byn. Pratade pa om att hon kokat te, men att det fick vanta, att den storsta av traktorerna tar runt 3timmar att damma av. Vilket later langsamt aven for en stadhatare som jag. Men som tur var hade jag min Iphone, och kunde slinka undan med ursakt att jag tog bilder, Reagan tyckte hon inte riktigt om och istallet satte hon klorna i Steven, som snallt fick folja efter henne och lyssna pa allt hon hade att delge sig av. Kan for ovrigt tillagga att som irlandare och farmarpojke visste han bra mycket mer om alla maskinerier an henne. Och nar det kom till vagnarna och sadlarna, ja han ar ju en jokey..

 

Men med telefonen i hogsta hugg gomde jag mig smafnittrandes bakom allehanda ting.For mycket fanns som sagt som hade kunnat fa forgylla mig kommande lagenhet, eller mamma och pappas torp for den delen!