Igar brakade jag och min kara chef, vilket resulterade i att jag stod gar och storbolade infor henne, mitt under arbetstid. Ni vet, ett sant dar riktigt sorgegrat, nar tararna liksom rinner ur ogonen som pa en sekund ar helt blodsprangda, kinderna svullnar upp och nasa blir alldeles fylld med snor. Ett sadant grat dar man hulkar om man forsoker andas och att bara tanka tanken att prata ar en omojlighet. Och en sadan gratattack kan bara sluta pa ett satt, med befrielse. Oavsett om det man grater over eller inte gar att losa har man fatt ur sig i alla fall en del av den frustration, angest, sorg, radlsa, ilska eller vad det nu kan tankas vara som ligger bakom. Och i detta fall gick det ju att losa, genom discussion istallet for knivkastning. Och lugnet har aterigen lagt sig i stallet. Den ettriga jack russeln och den blaogda kitten har begravt stridsyxan och sager "please" "thanks" "can you..?" Solen skinner ljust igen och molnen ar bara tuna och vita.

 

En helgglad och taruttomd Emmie som njuter av brisen dar hon sitter i halvskugga i en liten park. Nojd ar bara fornamnet. Om en time vantar ju havet!