15maj idag. Vilket innebär att 15april var för exakt en månad sen. Exakt en månad sen vi väcktes i natten av att mamma ringde och sa de där orden. Att du inte längre fanns. Där och då försvann jag, helt omedveten om vem eller var. Du var borta. Borta. Inte min farmor.

Jag vet inte vad jag gjorde eller inte gjorde, men Marcus han packade två bilar och satte mig i passargerarsätet. En suddig bilresa med tårar i hela ansiktet och tankar jag vet inte var. Det var nog ändå inte sant, inte än. Så kom vi fram till lägenheten och möttes av pappa, mamma och Jojjo. Men du var inte där. På sjukhuset träffade jag dig och det var så vackert och så hemskt. Det var allt det inte får vara men samtidigt allt livet är. Du låg där så stilla, och kall. Så stilla och vilande. Du var så fridfull och det var så hemskt. Så fasansfullt.

Om du visste hur många brev jag försökt påbörja till dig, bara för att få säga nånting till dig, skriva om så inte för att känna din närhet. Men det har inte gått. Jag har kommit till "Farmor!" och sen har det varit kört. Men jag älskar dig, älskar dig och saknar dig varenda dag.

Varje dag blir ändå lite lättare, jag börjar inse att du faktiskt inte är kvar här, hur gärna jag än vill. Och förtvivlan är inte längre riktigt lika stor. Varje morgon när jag vaknar är det första mina ögon letar efter bilden på dig. Och du är så vacker.

Jag vet att du har det bra och att du inte kunde fått det på ett bättre sätt i slutet. Men det gör inte att jag saknar dig mindre. Inte det minsta faktiskt.

På fredag är det begravning och jag vill verkligen inte gå. Fast samtidigt vill jag inget annat. Jag vill säga hejdå, men samtidigt ha dig kvar. Fast du är ju inte kvar.

Mina minnen av dig är det, och det som du gjort i mitt liv, alla de spår du satt. Om du bara visste hur mycket jag saknar dig.

Du är alltid i mitt hjärta farmor. Alltid